Några slutliga reflektioner.

Det är tanken att detta ska vara mitt sista inlägg på bloggen.

Jag har nu sedan i höstas tränat och strävat efter de mål som jag satte upp tillsammans med Detlef. Det har varit roligt, tufft, besvärligt, svettigt men framför allt väldigt lärorikt. Jag har aldrig tidigare satt upp några så konkreta mål i vad min träning ska mynna ut i. Under dessa månader har jag genom träning blivit bättre både på att springa, cykla och simma. Jag har även lärt mig en hel del om mig själv både min kropp och mitt psyke fungerar. Och jag måste ge Detlef rätt, man orkar alltid mer än man tror.

Vad är det då jag har lärt mig?
Om vi börjar med det rent fysiska så klarar jag nu av att:

•  hålla ett högre lägsta tempo under min löpturer (även om jag nog aldrig kommer att bli någon sådan där löpare där det ser ut som om man nästan inte rör marken) och endera dagen kommer jag komma under 50 minuter på milen...
• simma 1500 meter frisim i ett sträck utan att bryta av med bröstsim. när jag började så kunde jag inte simma mer än 200 meter i ett sträck
• cykla, visst kunde jag cykla innan också men inte racer. Första gångerna som jag satte mig på min racercykel var jag livrädd. Det var smala däck, smalt styre och då cykeln nästan inte väger något så var den betydligt mer vindkänslig än vad jag var van vid. Min axlar var uppe över öronen och det såg nog inte helt avslappnat ut. Dessutom fick mina nedre delar verkligen känna på ordet mörbultad. Nu ser jag fram emot nästa cykelpass redan innan jag gått av cykeln och jag kan till och med släppa styret utan att fördubbla pulsen (med en hand då - två känns som att utmana ödet lite väl).

Och om mig själv då? Jo att jag, precis som jag skrev innan, klarar mer än vad jag tror. Bara grejen med att underkasta sig ett strikt löpschema och hålla sig till det, även de gånger då lusten tryter. Detta är något som jag haft otroligt svårt för  men denna gången lyckades jag. Jag har dessutom alltid själv sett mig som den ultimata sprintern. Träningen ska vara hård och kort. Med triathlon höll jag på i över tre timmar och kunde faktiskt njuta av hela tiden. Jag har även lärt mig att jag inte längre är helt ung och odödlig utan att jag måste se till att lyssna på min kropp som irriterande nog har en tendens till att gå i sönder.

Detlef har också lärt mig det nyttiga i att alternera träningen både i intensitet och i typ. På det sättet utmanar man kroppen på olika sätt, behåller motivationen och minskar skaderisken. Han har också fått mig att förstå hur viktigt det är att sätta upp mål för det man vill göra. Det behöver inte vara ett lopp eller en specifik prestation men något som man vill sträva efter och det måste vara något som man själv verkligen vill göra och utifrån sina egna förutsättningar. Med detta mål i sikte kommer man helt enkelt längre. Man orkar ge lite mer, kämpa lite mer. Att sedan dessutom ha en träningscoach som hejar på en är ett stort extra plus :-).

Så nu blir det för mig att hitta nya mål. För att vara ärlig så håller de redan på att formas i mitt huvud... 

Tack Detlef och tack till alla er som läst min blogg och peppat mig under denna tid. Det har varit otroligt kul. Vi ses väl på Friskisgolvet?!

Järngänget

Här har ví de tappra som ställde upp i triathlonen. Från vänster är det min brorson Isak, min man Johan, min bror Jonas, vår granne Dan, min syster Sus (som verkar försöka gömma sig...), jag och min svåger Niclas. Som ni kanske märker så är vi många i familjen som är av samma skrot och korn.

Vi gjorde det!

Vi vaknar till ösregn och kraftig vind. Vädret lockar mer till att krypa upp i soffan med en varm kopp te och en god bok än fysiska uteaktiviteter. Men detta hindrar inte oss. Klockan tio står sju tappra medtävlande nere vid strandkanten och faktiskt längtar ner i vattnet då det känns varmare än regnet. Även våra fantastiska funktionärer och publik är på plats. Visserligen är det de närmat sörjande men de känns otroligt gott att ha dem där. När starten går kastar vi oss alla i vattnet och börjar simma allt vi har. Det märks dock rätt så snart vem som är de riktiga simmarna i sällskapet då mina syskon drar ifrån övriga sällskapet. Förutom de två kommer vi andra fem upp i en hyfsat gemensam trupp ur vattnet. Sedan kommer en av de största utmaningarna under dagen. Att få på sig sportbh och cykelutrustning. (har ni någon gång försökt få på er detta när ni är våta och lite frusna? Det är utmanande, jag lovar). När detta väl var gjort var det till att springa med cykeln under armen till vägen som låg 250m från sjön. Även om det kändes som om man svalt halva sjön och himlen öppnades sig precis lagom till man satt sig upp på sadeln var det häftigt att få sätta igång att cykla. Jag kände mig i detta stadie pigg och laddad även om magen på olika vis försökte bearbeta allt sjövatten som den fått i sig. Under hela cykelturen kände jag mig stark och hade lätta ben. Jag följde planen med att äta en halv energibar varje halvtimme. Även om det krävs lite teknik att äta en sådan med helt öppen mun för att samtidigt få tillräckligt mycket luft, men man lärde sig efter ett tag. Under cyklingen fick man även lite kontakt med både med medtävlande och publik. De medtävlande genom att vissa kom man ikapp, vissa kom ikapp en och ytterligare vissa mötte man då det var en vändbara. Publiken mötte man genom att dessa fantastiska människor kom körande med bil för att heja på oss. När se fyra milens cykling var till ända var det åter dags för ett ombyte. Denna gång till springkläder. Vid det här laget var benen rejält stumma, strumporna genomsura och fötterna helt bortdomnade. Även händerna kändes smått overkliga efter vibrationerna som kommer av cykelturen på inte helt ny asfalt. Men de rätta klädena kom på och vår gårdsplanen var nu full av härliga människor som hejade på oss. Det gav en otroligt mycket ny energi. Det var bara till att komma ihåg att det nu bara var tre varv kvar på en knappt 3,5 km lång (kuperad men väldigt fin skogs-) bana. De första kilometrarna var långt ifrån angenäma men allt eftersom så släppte de konstiga känslan och istället infann sig ett göttlyckorus. Jag kommer att klara det här och de kommer även alla mina medtävlande. Då banan var på tre varv och man sprang andra varvet åt andra hållet så mötte man varandra och kunde komma med positiva tillrop till varandra. Det kändes verkligen som vi sju gjorde detta tillsammans trots att allt var individuellt. I mål stannade klockan på 3 timmar och 7 minuter. Jag är så nöjd och så lycklig att jag klarade av detta. ( sa jag även att jag var otroligt trött och hade så ont i benen? ;-)).

Imorgon är det dags

Imorgon är det då dags för mitt andra mål. Triatlhon. Tanken var från början att det skulle ha gått av stapeln idag men då en av våra huvudfunktionärer fick förhinder bestämde vi i lördags att flytta den till på tisdag. Dagen till ära lovar SMHI dagsregn. Men det känns helt ok bara det inte blåser. Hur har förberedelserna nu varit? Då vi bestämde oss för att arrangera tävlingen själva har vi haft långa roliga diskussioner runt middagsbordet angående bansträckningar, starter, vätskedepåer med mera. Igår var hela stora familjen nere och testade ut simbanan som var tänkt bli tio varv på en 75 m lång sträcka (enkel väg). Åsikterna kring detta gick dock så mycket isär att det nu blivit bestämt att man själv får bestämma om man vill simma den banan eller två gånger fram och tillbaka över sjön. (för min del blir det nog över sjön, ska bara försöka hålla rak kurs för de gånger jag testat hittills har det blivit ett klart sicksack mönster). Idag har även jag, min bror och min 14-årige brorson (som för övrigt kommer att vara tävlingens yngste deltagare) märkt ut cykel- och löpbanan. Till detta har vi införskaffat florucerande orange vattenfast färg och ritat på vägen med. Så nu finns det både kilometerhänvisningar samt pilar på asfalt och grusvägarna. Min kloke mor undrade försynt om man verkligen fick lov att rita på asfalten så men vi ansåg att vissa saker är det bättre att få förlåtelse för än tillåtelse... Ikväll märks det att många av de vuxna i sällskapet börjar fokusera på morgondagens tilldragelse. Det ska bli så spännande att se hur kroppen reagerar på att hålla på så länge. Håll tummarna!

En vecka kvar

Idag har jag gjort en triathlon. Måhända att det inte var de rätta distanserna och att allt inte gjordes i en följd men jag har i alla fall simmat, cyklat och sprungit på en och samma dag och det känns skönt. Imorse drog nämligen min syster ner mig, min man, min mamma och alla barnen till sjön för att vi skulle testa hur kallt det egentligen var att liga i där och plaska. Sagt och gjort vi vuxna hoppade i vattnet medan barnen frände ner sig i familjens kanot. Vi hade bestämt att vi skulle simma fram och tillbaka över sjön. ( sjön är inte så stor, men desto dyigare). Sammanlagt räknade vi ut att det skulle bli runt en 800 m. Så vi börjar simma. Det blåste en hel del och på första sträckan hade vi medvind, så när man väl kommit över kylchocken så gick det riktigt bra. Även om det är betydligt svårare att hålla rak kurs när man inte har några liner att förhålla sig till. På vägen tillbaka blev det betydligt fler kallsupar men vi tog oss alla helskinnade till bryggan. Vi enades om att det helt klart hade blivit varmare i vattnet och att temperaturen nu nog låg närmare 18 vilket känns helt överkomligt. På eftermiddagen gav sedan jag och min man ut på en kombinerad cykel och löptur. Vi började med tre mils cykling som flöt på bra. Min käre make som älskar att cykla fick sig en skön åktur och jag fick verkligen se till att ta i vilket kändes gött. Jag kunde även ta hjälp av honom genom att ligga på rulle efter honom. (Har inte vågat det tidigare då det ju är skit läskigt men även detta mod går visst att träna upp). Väl hemma på gårdsplanen var det bara till att byta skor och ge sig ut på en 6,5 km löptur. Det kändes otroligt märkligt i benen i början men efter så där 3 km känns det som om kroppen börjar fatta vad den håller på med. Det gick inget vidare snabbt men det var å andra sidan inte heller min tanke. Det var jobbigt nog ändå, tro mig! Väl hemma väntade färdigpackad middag. Riktig lyx. Nu några timmar efter så är jag absolut riktigt trött i benen men jag är faktiskt tröttast i huvudet. (Behöver kanske börja träna det mer). I vilket fall så känns set som om triatlhonen kommer att gå vägen men att det kommer att vara precis den stora utmaningen som jag hoppats på...

En lisa för själen

Igår gjorde jag något riktigt härligt. Jag var på Kallbadhuset i Bjärred tillsammans med min vän Frida. Efter en god bit mat (som intog utomhus i strålande sol!!) så gick vi in på damernas och gjordes oss fria från varenda klädesplagg! Sedan hade vi två ljuvliga timmar med bastubad, där du sitter och tittar ut genom stora panoramafönster på turningtorso, öresundsron och Basebäck. När man tittade noga kunde vi till och med plötsligt upptäcka en simmare iklädd full vådräktsmundering komma insimmande från sundet. Helt galet, det är ju inte mer än 13 grader i vattnet! Det är så skönt när man inser att det finns människor som är betydligt knäppare än en själv. Vi nöjde oss med att med jämna mellanrum gå ner och doppa oss. Man känner sig som en ny människa!

Och idag går jag på semester! Livet på en pinne!!!

Vilken härlig tur

I helgen var jag ute på en långtur (45 km) på cykeln uppe på landet. Tillsammans med mig var min man, min syster och min svåger (jag har ju fått alla dessa, tillsammans med min bror och hans äldsta son, att vilja genomföra triathlonen med mig). Det var en helt fantastisk tur med små slingrande vägar nära naturen. Stundtals fick vi även fysiskt känna på naturens nycker i form av någon störtskur men vi fick även känna på solens värmande strålar. Vi trampade på i ett behagligt tempo och jag menar det verkligen när jag säger att jag njöt av varje sekund.

Det börjar nu även närma sig själva loppet och i den sjö som vi ska simma våra 1500 m uppmätte vi den härliga graden 14. så det får gärna bli varmt nu - fort!!!

Så trött kan man se ut

Denna kom på min mail igår tillsammans med ett glatt budskap från Malmömilen om att nu finns det bilder på dig från loppet. Tjoho! Sådana här bilder blir man ju verkligen upplyft av. Man skulle kunna säga finn fem fel... Inte mycket till löpstil precis, vad hände liksom med den höga lätta löpningen som man trodde att man hade börjat anamma? Ja ja, då har ytterligare lite att träna på. dagen efter loppet vaknade jag med en härlig förkylning så min träning denna vecka har mest gått ut på att kurera mig.(Nu kom det ytterligare en ursäkt, måste sluta med det)

Idag känner jag mig dock åter stark och positiv och cyklingen till jobbet kändes riktigt bra.Så nu tar vi nya tag. Vecka 28 är det dags för min nästa utmaning - triathlon. Detta blir en helt annan typ av utmaning. Här är inte min tanke att det ska gå så fort utan här blir det till att orka håll på länge. Jag tänker mig klara det under fyra timmar, så länge har jag nog aldrig hållt på  i ett sträck förr så det ska bli spännande att se hur kroppen och kanske framför allt, hur knoppen reagerar.

Bryta ihop och komma igen.

Idag var inte min dag. Jag skulle vilja skylla på en massor med saker såsom värmen och att det var riktigt mycket folk så att man inte kunde springa på i sitt eget tempo, men istället konstaterar jag enkelt att jag helt enkelt inte var tillräckligt bra idag. Min uppladdning både den långsiktiga och den som var nu dagarna innan har känts bra men idag räckte det inte. De två första km gick enligt plan men sedan barkade det ur. Tredje km blev spåret smalt och det gick inte att springa på. Efter det var det precis som om all ork gick ur mig och resten av loppet var mer eller mindre plågsamt. Tid i mål blev tillslut 52.48. Vilket ju inte var vad jag hade tänkt mig. Nu blir det till att åka hem. Äta godis, dricka vin och umgås med familjen. Bryta ihop för att komma igen. Träningen till triatlonet startar nästa vecka ...

Är nu på väg mot Malmö. Nervositeten är på sin plats och jag har börjat fundera på om det är så bra att lägga ut sina mål på en blogg där alla kan läsa. Man gör så mycket dumt... Om någon timme vet vi hur det gick.

Nu börjar det närma sig

På lördag är det då dags att lyckas med mitt första mål. 15.00 går starten på Malmömilen och tanken är att jag ska ta mig runt den på under 50 minuter. Hur känns det då? Jo riktigt nervöst. Det som känns bra är att jag faktiskt känner att jag har gjort allt för att komma i den löpform som krävs. Jag har, med Detlef härligt pushande, följt mitt schema  och sprungit tre gånger i veckan. Däremellan har jag ju givetvis lagt in en hel del del friskispass, men de är ju bara bonus.  


Löpkänslan har gått upp och ner. Vissa pass har det flutit på så att jag nästan kommit in i ett meditativt tillstånd. Andra gånger har jag haft lust att slänga skorna lång väg för att aldrig se dem igen. Jag har dokumenterat alla mina pass och när jag igår satte mig ner och tittade på tiderna så syns det en klar förbättring. i början av programmet sprang jag en 3 km lång runda så fort jag kunde. Den rundan kom igen nu för en vecka sedan. Den slutade med att jag sprang 13 sek snabbare per kilometer! Känns otroligt roligt. Så visst har programmet gett resultat. Igår var jag ute på min näst sista runda innan loppet. Det var upplagt som så att jag först sprang 2 km i lugnt tempo för att sedan hålla det tempo som jag ska ha på loppet (alltså 5 min/km) i 3 km. Detta gjorde jag och det kändes kontrollerat, men jag skulle ljuga om jag sa att jag  hade lust att springa 7 km till i samma tempo... 

Träning tillsammans

Jag längtar till det pass jag och Detlef ska tillsammans för våra medlemmar näst onsdag (13/6). Det kommer att bli ett inspirationspass ute i naturen där vi ska nyttja varandra och naturens möjligheter. Det ska bli så kul att träna i grupp för det kan bli lite ensamt nu med allt löpande. Som tur är så har jag även skrivit upp mig på en hel del sommarpass nu i början och det känns så härligt! Man får så mycket mer än träning när man är där tillsammans med andra.

Vad gäller löpningen så springer jag på och börjar så smått bli nervös inför hur det egentligen ska gå. Tycker att benen borde kännas lättare än vad de gör för tillfället. Men skam den som ger sig...

Nu börjar det bli tufft

Nu är det slut på de härliga medeljobbiga löprundorna. Tycker att varje gång jag ger mig ur nu så är det för ett riktigt ansträngande pass... Idag är inget undantag. Det ska bli 2x4 km i måltempo (för min del 5 min/km tempo) så långt  och snabbt har jag aldrig sprungit men det är ju nu mindre än tre veckor kvar till loppet. Så "train hard fight easy".

Mer jympa i jympan

I lördags hade vi en funktionärsförmiddag med Friskis som avslutades med ett så härligt medelpass av Josefine från Malmö föreningen. Friskis jympa kommer till hösten nämligen att se lite annorlunda ut. Uppvärmningen kommer att var något kortare, det kommer bli mer kondition och mer styrka. Rörelserna kommer enkla och lätta att följa. Vi kommer helt enkelt få mer jympa i jympan. passet i lördags visade detta på ett helt fantastiskt sätt. Att dessutom hela salen vara full av funktionärer och motionärer i en salig blandning gjorde det hela ännu härligare! Det är något visst med att träna i grupp!  

Sommar, sommar, sommar

Ja då var sommaren här med buller och bång! Just nu är det helt underbart att få uppleva naturens alla skiftningar. Jag fick en  ny cykelsadel av min man i födelsedagspresent (ja jag råkade visst fylla år under Kristi Himmelsfärd) så nu kan jag dessutom cykla rundor utan att för den skull få ont, ja ni kan kanske tänka var... Gött!!